Rockklättring vikt-till-muskelförhållande

En skicklig bergsklättrare placerar så mycket vikt som möjligt på sitt skelett och engagerar endast sina muskler när det är nödvändigt för att vara säker eller göra framsteg. Trots detta klättrar ett ansikte fortfarande varje muskel i kroppen från tid till annan. En klättrare vikt-till-muskel förhållande kan ha en djupgående effekt på hur bra och enkelt han utför rörelser och tekniker för denna sport.

Dagens video

Grundläggande rockklättring

På ytan verkar bergsklättring enkelt. Du tar tag i håll i bergsytan och stiger upp. Men noggrann uppmärksamhet på viktfördelning, fotplacering och hur man griper vaggan kan betyda skillnaden mellan framgång och misslyckande. Dessa tekniker fokuserar på att engagera musklerna så lite som möjligt. Till exempel tittar bergsklättrare efter fotfäste som gör att de kan stå upprätt och ta tyngd på sina höfter och fötter - snarare än att klamra sig i ansiktet med sina mycket mindre händer och armar.

Vikt-till-muskelförhållande

Vikt-till-muskelförhållandet är inte ett specifikt tal härrörande från en formel. I stället är det en beskrivande term som beskriver hur stark en person är jämfört med hennes kroppsvikt. En person med ett högt vikt-till-muskelförhållande är lätt för sin storlek, medan en person med ett lågt förhållande är tungt för sin styrka. Du får också se det här attributet som kallas "strength-to-weight ratio".

Hög vikt-till-muskel

Klättrare med ett högt vikt-till-muskelförhållande tenderar att bli mer framgångsrika. Eftersom deras muskler bär mindre vikt jämfört med sin kapacitet, kan de bibehålla fastare grepp och klättra i längre perioder utan att bli trött. Klättrare med detta attribut blir ibland lat. De är starka nog att klättra utan utmärkt teknik - vilket kan innebära att man aldrig lär sig bra klättringsteknik. Eftersom styrkan i slutändan kommer att blekna med ålder kan detta göra klättring hårdare för dem som åren fortsätter.

Låg vikt-till-muskel

Med ett lågt vikt-till-muskelförhållande är klättring hårdare - ungefär som att fråga en klättrare med ett högre förhållande att stiga upp i ansiktet medan du bär en tung ryggsäck. För att klättra lättare måste en idrottare med denna kroppstyp vara särskilt uppmärksam på form. Tekniker som skeletthängningar och uppläggning på fötterna kommer att engagera sig i hans ben och leder i stället för sina muskler - vilket gör hans låga vikt-till-muskelförhållande mindre av ett hinder.

Förbättrad vikt-till-muskelförhållande

De goda nyheterna om att klättra med låg vikt-till-muskelförhållande är att aktiviteten i sig sannolikt bidrar till att förbättra den egenskapen. Bergsklättring tenderar inte att bulka dig, men det kan snabbt förbättra ton, styrka och uthållighet över hela kroppen. Om du är överviktig eller fet, kan du också bidra till ett bättre förhållande genom att gå ner i vikt genom diet och kardiovaskulär träning.